angelicaksviktigaresa.blogg.se

Tänkte skriva ihop en operations berättelse för min och eran skull! 

 

Klockan 7 i måndag 30 September så var jag på sjukhuset, avdelning 14. Det var jag och två andra som skulle opereras under dagen, en man och kvinna. Dom var i 40-50års åldern så ja var yngst. Fick veta ganska så snabbt att jag var tvåa att opereras vilket kändes bra. Så mannen rullade iväg på op och jag och kvinnan låg kvar och babblade om allt och inget, vi båda var riktigt nervös. Stödstrumporna och deras fina "nattlinnen" var på. Vid 10 i 10 ungefär bad dom mig kissa och sen var det dags att rulla mig till operation. 

 

Sängen ställdes utanför operationssalen sen fick jag gå in där med en trevlig kvinna. Jag har nog aldrig känt mig så liten, det var en massa folk där som jobbade på. Jag la mig på operationsbordet och den trevliga kvinnan frågade om det var ok att hon spännde fast mina ben, ja gör det sa jag. Narkossköterskan var inte alls lika trevlig hon stack mig i armen och var lite otrevlig i sättet hon prata. Samtidigt höll en man på och spänna fast grejer i pannan, dom höll på allihopa med mig så jag bara låg där och tänkte att jag hoppades allt skulle gå bra. Efter ca 15 minuter var det dags att söva mig, den trevliga kvinnan höll mig i handen vilket kändes jätte skönt och behövligt! Somnade runt halv 11 skulle jag tro. 

 

Vaknade på intensiven och minns att jag kollade på klockan och den var tjugo i ett. Det här minns jag som sjukt jobbigt och sjukt lång tid men tiden har jag ingen aning om egentligen. Jag sa att jag hade ont och skrek "hallå hallå" flera gånger och ingen hjälpte mig. Till slut sa jag vafaaaan och då kom en sköterska och fråga hur ont jag hade. Jag hade panik för det kändes som om jag blivit överkörd av ett tåg och samtidigt gjort 1000 situps. Hon höjde mitt huvud lite och gav mig morfin och jag somnade om. Vaknade igen vid två tiden, mera morfin men mådde mycket bättre. Vid halv tre fick jag testa kissa men det fanns inget kiss i blåsan så bara lägga mig igen och somna om. Fick ringa mamma från intensiven, det tyckte jag var riktigt skönt och det tror jag nog mamma också tyckte. Strax efter tre sa jag att jag ville till avdelningen så runt halv fyra kom dom och hämtade mig dit. 

 

Mamma och pappa kom och hälsade på mig ett par timmar, med sig hade dom en jätte fin rosa orkide (fick öppna den idag hemma, inte på sjukhuset) och ett fint lycka till kort. Det gjorde mig riktigt glad! Vi pratade lite, läkaren kom och pratade om att allt gått bra och att jag såg pigg ut. Mamma och jag tog en liten promenad i korridoren och sen kissade jag, som tur var så gick kisseriet bra för mig direkt så ingen kateter på mig inte (en av grejerna jag verkligen oroat mig för) Vid sju när besökstiden var slut så kom min rumskompis tillbaka, kvinnan. Vi prata lite och fick skeda i oss lite vatten försiktigt. Runt nio-halvtio somnade jag var helt slut. 

 

Några gånger under natten fick jag ringa och be om något för smärtan, var uppe på toa och somnade om. Vi alla hade maskiner som var kopplade till oss som pep när vi behövde ta djupare andetag så så fort en slutade pipa så började nästa, otroligt irriterande och varje gång man lyckats somna så kom sköterskorna in och skulle ta blodtryck. Så man sov inte bra den natten. 

 

På morgonen fick vi filmjölk med kanel, 2dl som skulle ta minst 40 min. Tror det tog oss en timme och få i oss det, efter det blev jag så mätt så jag ville bara lägga mig. Men tog en promenad i korridoren, pratade med dom andra och sen skulle vi hämta näringsdryck och få i oss, den fick jag inte riktigt i mig, hade jätte svårt för den. Sen var det lunch, den efterlängtade tomtarsoppan. Samma där 2 dl tog för oss en timme och det var riktigt riktigt gott! 

 

Promenerade i korridoren, var nere på apoteket och hämtade ut alla mediciner och vitaminer 1000kr fattigare. Har bland annat sprutor nu som jag ska ta i magen i tio dagar, men det har jag fixat förut så det fixar jag. 

 

Olivia och Anneli kom och hälsade på mig, så snällt så! Olivia hjälpte mig hem med taxi, är så tacksam för det. Sen satt vi hemma hos mig och kollade på tv, jag var jätte trött och mör men försökte skeda i mig det som skulle i. Vid 9 ungefär åkte olivia och mamma kom. Vi pratade lite mamma sen somnade vi båda två, jag var så himla trött. Blev väckt vid sju imorse och då var det bara och skeda i sig filmjölk. Smakerna är helt annorlunda nu! 

 

Jag trodde inte att det skulle kännas som det gör efter operationen, var inte riktigt beredd på den här smärtan men jag vet ju att det går över, idag mår jag ju bättre än igår. Men man är så trött och sliten, hela tiden. Och att få i sig alla 2dl man ska ha i sig hela tiden är helt sjukt svårt, men jag kämpar på. Nu är det gjort och jag är super lycklig och glad över mitt beslut att söka hjälp i tid, i ung ålder. Är också otroligt tacksam för alla som hört av sig och hjälper mig!