angelicaksviktigaresa.blogg.se

 

Nu har jag redan börjat att tänka om, bli av med dåliga vanor så som t.ex chips, godis, läsk oavsett dag i veckan. För någon dag sen i skolan var jag så himla sugen på en iskallt cola, jag hade en guldtia också precis som det kosta men sen tog jag min vattenflaska och fyllde på med vatten ur kran. Förut har jag alltid åkt buss till skolan men den här terminen ska jag cykla/gå. Att cykla blir ca 30-40 min motion om dagen vilket är "gratis" motion. Med gratis så menar jag att det är vardagligt, en rutin i vardagen. Innan jag visste om jag skulle få operera mig eller inte så hade jag tänkt cykla till skolan hela september för att bland annat röra på mig och spara pengar men så när jag vart beviljad op så kände jag att när snön sen kommer så tänker jag försöka att inte sätta mig på en buss utan jag kommer att promenera till och från skolan i reng och rusk och snö. 

 

Idag är det Fredag och jag vet att den här helgen kommer jag trycka i mig både det ena och det andra men sen under veckan så ska jag inte ens ta en droppe läsk, endast loka isåfall. 

 

Tänk om, tänk rätt! 

 

Hej!

 

Denna blogg är skapad för mig själv, för att sen kunna gå tillbaka och se vad jag skrivit, mått och tänkt. 

 

För lite mer än 1 år sedan så började jag fundera på om jag ville söka om att få göra gastric by pass operationen, funderat fördelar och nackdelar men mest av allt funderar kring min hälsa. Jag har alltid varit väldigt bekväm i mig själv och hur jag ser ut, även fast det inte är kul att ha linne och feta armar så har jag ändå haft det just för jag inte vill begränsa mig bara för att jag är tjock. Jag har alltid levt "som vanligt" dock ätit alldeles för mycket chips och inte alls motionerat. 

 

Tiden rullade på, jag diskuterade med några av mina vänner vad jag funderade på och en del reagerade med "jaja....." medans andra inte alls tyckte det var en bra ide men jag minns en vän som inte tyckte om det, att jag borde tycka om mig som jag är och jag förklarade att det inte alls var det de handlade om utan det handlar om att jag vill må bra, jag vill inte känna av min halsbränna på kvällarna mer, jag vill inte ha huvudvärk varje dag och hon lyssnade på mig verkligen och så sa hon "gör du det så kommer jag stötta dig till hundra procent", vilket kändes bra! 

 

I November 2012 så ramlade jag och bröt benet, det var en otroligt jobbig tid för mig då jag inte orkade hoppa på kryckorna heller, det var tugnt, klumpigt och jag började fundera om min övervikt hade med att göra att benet faktiskt gick av så lätt när jag ramlade. Jag bestämde mig för att söka till läkaren när jag var bra i benet. 

 

Sagt och gjort, I mars fick jag träffa en läkare, en kvinnlig vilket gjorde det hela mycket lättare. Jag fick ställa mig på vågen, den där vågen som jag i så många år undvikit och hatat, jag fick se siffrorna och det kändes inte alls bra. Hon ställde en del frågor och sen kom jag tillbaka två dagar senare för att ta blodprov, hon ringde upp mig när hon fått svar om blodprovet och allting såg bra ut och remissen var skickad. Äntligen ett steg åt rätt håll kände jag! 

 

I mitten av April fick jag hem ett brev från södertälje sjukhus, öppnade det och var inbokad på en informationsträff inför gastric by pass, det var en gruppträff vilket kändes lite jobbigt men sen så tänkte jag att vi alla satt i samma situation. Fick massa informationen där, dom gick igenom operationen steg för steg, dom berättade hur man ska äta innan operationen och efter operationen. Jag fick skriva på ett papper att jag fortfarande var intresserad av att operera mig. Dem sa att det kunde ta 3 månader tills jag fick träffa läkaren. Tiden gick, segt. Jag tänkte på det nästan varje dag, att jag bara ville få träffa läkaren och få veta om jag kommer få operera mig eller inte. 

 

Jag minns att jag var på heron city med två vänner och så sa jag till dom "alltså kan inte brevet bara komma nu? jag vill bara få veta" Dagen efter så satt jag i min soffa och kollade på tv och ser att posten kommer och bland all onödig reklam man får så ser jag ett kuvert, vågade inte hoppas för mycket men sen såg jag "Södertälje sjukhus" jag slet upp det och där stod min läkartid. Jag började nästan gråta för jag blev så glad att läkartiden äntligen hade kommit. 28 Augusti 13.00 skulle jag träffa läkaren som beslutar. 

 

Jag fantiserade om ett liv efter operationen, om att testa en tröja och den är för stor (när var det senast liksom?) om att få köpa en tröja i storlek M, om att må bättre. 

 

28 Augusti 12.30 satt jag i väntrummet, alldeles för tidig och helt sjukt nervös, jag la till och med ihop händerna och bad en bön tyst i mitt huvud om att jag snälla skulle få göra den här operationen. Jag ville för en sekund kräkas för jag var så nervös. Till slut kom en sköterska och ropade upp mitt namn, yes!! Får komma in och direkt ska jag väga mig, i en korridor. Det kändes inte alls bra i en korridor men det var bara att göra det. Sedan lämnade hon mig i ett litet rum tills läkaren kom. 

 

Så fort han kom så tog syret i rummet slut typ, jag blev så nervös, handsvett. Han ställde en del frågor och jag svarade, han kände på min mage och sen frågade han om det här är verkligen något jag vill och jag fick säga att jag verkligen är 100% säker på mitt beslut. Då log han och sa "det är klart vi ska hjälpa dig" och mina ögon fylldes med tårar, jag blev så himla glad och det såg han. Han frågade om det var någon gång jag inte kunde operera mig, ja över nyår svarade jag och som tur var så sa han att jag snart kommer få en kallelse och operation troligtvis sker i Oktober. 

 

Så nu sitter jag här, dagen efter träffen med läkaren, med en massa förhoppningar. Har läst igenom massa bloggar idag om andra som gjort operationen och hur dom mår efter, även fast jag har min mamma som gjort operationen och jag vet det mesta om den så är det kul att läsa okändas bloggar om det. 

 

Läkaren sa till mig också "nu börjar ditt nya liv" och det gör det verkligen!